Why do all good things come to an end?

Detta är mitt 1361:e inlägg sedan starten.

Det är även utan tvekan det mest känslomässiga och jobbiga att skriva.

För i och med Henrik Halls slutsignal i DM-finalen uppe i Kungsbacka så var det inte bara slutet på säsongen utan även slutet i Halmstads BK för majoriteten av 91:orna.

Skulle kunna ägna inlägget åt alla chanser man missade, mål som kanske inte var mål och om (o)värdigheten att spela finalen på konstgräs i Kungsbacka.

Men tänkte istället lätta mitt hjärta och skriva om hur förbannat roligt det har varit att följa Halmstads BK U i bloggform under de här drygt tre säsongerna.

 

Hörde i bussen hem någon som sa att en häst står upp i 92% av sitt liv – 92% av mitt liv de tre senaste åren har kretsat kring denna bloggen och jag kan utan att ljuga säga att det har varit bevakningen av U-laget som varit drivkraften att fortsätta.

För ett av mina stora mål med bloggen har just varit att lyfta fram talangerna under A-laget till rampljuset och ge den publicitet de inte hade fått annars.

…och utan att vara allt för självgod så tycker jag att jag har lyckats ganska så bra.

 

Nu var ju DM-finalen den sista matchen oavsett utgång, men förlusten till trots så upplevde jag det på spelarna nästan som att det var minst lika jobbigt att det var sista matchen tillsammans.

Även föräldrarna pratade om vemodet att det nu var slut.

Och där har vi en faktor till som gjort det till en fröjd att följa U-laget – alla trevliga föräldrar (och ledare) man stött på och även lärt känna.

Idag bjöds det på kaffe och hembakade bullar, beröm och man ondgjorde sig över att jag inte hade bett om skjuts.

Helt fantastiskt!

…fick till och med förtroendet att vakta familjen Kristianssons hund – har inte varit så rädd sen jag åkte hem med Ingvar Andersson med igenimmade fönster.

Skämt åsido, det är en fin hund.

 

Nu tyckte visserligen Strand det var dumt av mig att åka tåg upp och inte be om att få åka med spelarbussen istället, men det var i all välmening.

För efter fyra förluster av fyra möjliga med mig i spelarbussen så hade jag haft svårt att gå vidare med fem stycken på mitt samvete.

…det började ju i alla fall bra för min del med P17.

Nu verkar dock konstgräset vara den stora boven med nio förluster på tio matcher.

 

Istället så fick det bli bussen hem och ett kärt återseende av chauffören Marcus.

Han hade läst vad jag skrivit efter Stockholmsresan vilket var kul att höra för det menade jag verkligen.

 

Tolfte raka DM-matchen med HBK U för min del, inte att förglömma.

 

Stor i nederlagets stund som jag är så ringde jag och gratulerade Bollklubben Supports ordförande Jesper ”Fjärås” Uhlén, som hade förhinder, till DM-titeln.

Han kunde ju fira oavsett resultat, men höll liiite mer på IFK Fjärås och blir inte lätt att tas med om man skulle hänga med till Blekinge på söndag.

 

Jag brukar inte vara blödig (det skulle väl i så fall vara slutscenen i Gladiator som får tårkanalerna att jobba), men det är inte långt ifrån att det kommer en liten tår när man tänker tillbaka på allt och inser att det var de sista man såg av 91:orna ihop, det kan jag utan problem stå för.

Ja, klockan är 05.45. Nej, jag är inte berusad.

 

I och med denna dystra vecka så känns det som att en del av bloggen dog – någon undrade vad jag *hick* skulle göra nu, men det får väl bli arbetsförmedlingen imorgon misstänker jag.

Nej, men vi får se vad som händer… de som hävdar att jag inte kommer kunna sluta kan mycket väl ha rätt… men det är eventuellt andra saker på G.

Men vi har ju faktiskt fyra omgångar kvar av Allsvenskan och det fantastiska P17-laget (tillika nästa års U-lag) som inte är nöjda med att vara topp 8 i Sverige.

 

En positiv sak mitt i all bedrövelse: Det är inte Luleå Hockey som fixar höstdepressionen som brukligt är i alla fall.

…men det kommer väl till vintern istället.

 

Tänkte avsluta detta väldigt sentimentala inlägg med de som varit viktigast – spelarna.

Har varit en fröjd att följa er och förhoppningsvis så får man se så många som möjligt i HBK-tröjan igen förr eller kanske senare.

Lycka till och tack som fan!

” target=”_self”>

Det här inlägget postades i U19. Bokmärk permalänken.

1 Response to Why do all good things come to an end?

  1. Pingback: Halmstads BK U19 – Svenska Mästare 2012 « Halmstadsbloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s